I kväll har A hjälpt mig att kolhydratladda. Originalmål på Max stod på menyn, och det är ju faktiskt rätt gott emellanåt. Förutom nöjet i att smälla i sig diverse onyttigheter (jag kommer ju ändå förbruka energi nog för ett par dagar, så det är helt enkelt av hälsoskäl som jag försöker lägga mig lite på plus), så är hela den här Vasaloppsgrejen en källa till kraftig ångest; något min omgivning blivit varse de senaste veckorna.
Inte blev det bättre av att jag surfade runt på Vasaloppets hemsida och hittade fraser såsom "Du bör ha åkt åtminstone 50 mil" (jag har åkt 22,5 mil... och då är det nog mer än vad jag åkt totalt de senaste fem åren); "90 km skidåkning är inget som vem som helst klarar av" (nej tack, jag fattar det) samt "Det är några av landets tuffaste män och kvinnor som ställer sig på startlinjen för att bli en del av den svenska historien" (visst, i så fall är jag Mowgli i Djungelboken)...
Jag har seriöst övervägt att strunta i eländet; antingen kasta in handduken, eller kanske erbjuda mig att passa kräksjuka barn såhär dagarna innan, men... Det känns inte riktigt bra heller.
Så, situationen as is är att jag gör ett försök på söndag. Misslyckas jag så kommer jag inte nämna ett ord om Vasan; inga inlägg, inga betraktelser och troligtvis kommer jag - åtminstone till en början - bestämma mig för att aldrig mer ställa mig på ett par skidor igen.
Men även strutsen drar ju huvudet ur sanden emellanåt (läste i och för sig någonstans att det där med strutsar som sticker huvudet i sanden bara är en myt), så det gäller nog även mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar