Det finns en enda dag på året, då jag tycker att jag hinner med ungefär det jag tänkt och klockan hela tiden är ungefär det jag tycker den bör vara. Det är den sista söndagen i oktober, dvs dagen då vi går tillbaka från sommartid till normaltid, och dygnet helt plötsligt får en extra timme. Övriga dagar är jag på något sätt alltid lite efter och får ständigt anstränga mig för att komma ifatt. Det sägs att vi kvällsmänniskor är anpassade efter ett dygn på 25 h och det skulle ju kunna förklara mitt handikapp.
Pågående dygn har inte ens 24 h, utan 23!! För att lura sommartiden, som knycker en timme av min redan så begränsade tid, så bestämde jag mig för att helt sonika dissa denna söndagen den 30 mars. Jag skulle låtsas som att den inte fanns och tänka att det var söndag i går. På så vis skulle jag bli positivt överraskad när helgen skulle visa sig ha ytterligare ett par timmar att erbjuda. Jag satte således igång med att försöka uträtta helgens alla uppdrag redan i går. En trevlig brunch med Helena, men sedan en rask promenad raka vägen hem för tvätt, jobb, städ och lite klädlogistik. Bland annat fick vinterkapporna maka på sig till förmån för vårens diton, och de tjocka stickade tröjorna förpassades till vintersektionen i det som tidigare var mitt städskåp.
Efter lite lördagsmys på distans med Åsa (Skype) så lade jag mig i hyfsad tid och kände mig redo för en ny vecka. Och vad vaknade jag upp till? Jo, 23 h extra helg!
Jag vs sommartiden: 1-0.
Jag var rak i fredags. Jodå, det var det återkommande skämtet under kvällen...
SopranLoungen gjorde ett kort gästspel på jobbet i fredags. Den fick göra sällskap med min professionella skouppsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar