... åsså en bild från julafton, då Ami - helt på eget initiativ - fick för sig att testa mina killer heels. Moster torkade en tår av stolthet!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Fjällvägen,,Sverige
MiaLotta är oftast sen och upplever därför att tiden bara försvinner - eller snarare flyger iväg. MiaLotta är också ofta förvirrad, vilket inte direkt underlättar punktligheten. Värt att notera är dock att MiaLotta har ett tvångsmässigt beteende att vara ironisk, varför hennes utlägg allt som oftast bör tas med en nypa salt.
Location:Fjällvägen,,Sverige
Luciadagen ska man inleda med ett luciatåg, irl eller inte. Själv tittar jag på SVT:s sändning från Göteborgs domkyrka med en kopp Sibyllans glöggte (just i dag hade jag nog lika gärna kunnat dricka varmt vatten, eftersom mitt smaksinne fortfarande är starkt begränsat...). Två saker förstår jag dock inte: 1) varför ha en lucia som inte sjunger? Det var väl lite själva vitsen när det begav sig, och 2) vad gör Jill Johnsson där? Visst, ett avsevärt bättre alternativ än Sofia Källgren, som förstört flera luciamorgnar, men kan man inte bara låta ett luciatåg vara just ett luciatåg?
Nej, fy vad jag låter negativ, jag tycker ju faktiskt att det är väldigt mysigt med luciamorgon, jag ska sluta gnälla!
En liten lucia och en pepparkaksgumma ska bli fotograferade men river i stället kulissen...
Helgen innehöll en joggingrunda och fyra julkonserter och någon av dem (eller kanske kombinationen) har gett upphov till en kraftig förkylning. Så kändes det i alla fall i morse är jag vaknade. För att undvika 10-veckorsvariaten, som jag hade tidigare i höstas, så tog jag det kloka beslutet att stanna i sängen i dag. Ytterligare 8h sömn senare och jag känner mig lite piggare. 1-0 till mig!
... är jag väldigt sur över att jag fortfarande inte har fått någon chokladkalender på jobbet! Visserligen har personen som tidigare förgyllt min december - i alla fall i min nuvarande arbetsplats regi - slutat, men efterträdaren i fråga har ju uppenbarligen missat ett och annat.
I värsta fall får jag väl köpa en själv.
Något mör i kroppen efter helgens sportiga äventyr är jag nu tillbaka i civilisationen. Det bestående intrycket av Torsby var nog främst att det var ont om mat. Vid skidtunneln fanns inget annat ätbart än godis och läsk (alla andra besökare hade med sig egen matsäck), och efter att ha åkt två mil med två kexchoklad som huvudsakligt bränsle, upptäckte jag att hotellrestaurangen enbart serverade frukost på helgerna och därmed hade stängt (jaja, jag hade kunnat kollat upp detta i förväg, men det framgick inte alltför väl på hemsidan...). Fast på ett ödsligt hotell strax utanför Torsby (det var bäcksvart, vill jag lova) såg jag ingen annan råd än att pröva ortsbefolkningens välvilja. Jodå, efter två misslyckade försök förbarmade sig kinakrogen Liao's Dynasty över mig och levererade fyra små, synnerligen välsmakande, rätter.
I går var det samma visa igen. Ok, jag hade ju inte väntat mig något ätbart i närheten av skidtunneln, men jag hade i alla fall tänkt att jag borde kunna få något i mig inne i Torsby innan tåget skulle avgå. Men nej, i Torsby helgades vilodagen och jag fick ge mig till tåls tills tåget nådde Karlstad vid 17-tiden...
Likväl, jag står fortfarande fast vid min uppfattning att värmlänningar alltid är vänliga och hjälpsamma. Exempelvis gav tjejen i receptionen på hotellet mig finfina tips om vad man ska tänka på när man handlar i Ullared (det ÄR faktiskt en upplevelse som jag fortfarande har på min to-do-list; jag gillar alla ställen där man kan göra bra affärer), och min tåggranne väckte mig vänligt när det var dags att byta tåg efter att jag nickat till under hemresan.
Man är inte direkt sitt snyggaste jag när man åker skidor... Min rosa födelsedagsmössa blev för övrigt kvar i Torsby, tyvärr.
Den improviserade taxin visade sig vara den lokala färdtjänsten (förutom mig själv fanns det även plats för två rullstolar; bra att veta om jag skulle råka bryta något ben eller så) och jag är nu framme på ett synnerligen ödsligt hotell. Jag har hittat till min lilla stuga som jag delar med tre andra rum, men det är ont om livstecken från övriga hotellgäster. Undrar om jag är ensam här på hela området?? Lite mörkrädd är jag ju ändå... Å andra sidan torde Torsbys brottsstatistik stå sig rätt slätt mot Stockholms.
Som det sporthotell det här ändå är, så välkomnades jag med två påsar pulversportdryck och en matchande flaska på kudden. En välkomstdrink så god som någon.
(något som är att dra sportkonceptet lite väl långt är dock att det är ont om kvalitetskanaler på TV:n. I stället finns ett antal sportkanaler, både av internationell och lokal karaktär... Tur att jag har laddat med månadens olästa tidningsskörd -garanterat sportfri!)
Sitter nu på ett tåg på väg mot mörkret. Belysningen har faktiskt minskat vid varje stopp. Från cityljus och hysteriskt julpynt i Stockholm, via en något mer nedtonad stadsbild i Karlstad, till ett komplett mörker i Kil. Nu återstår bara slutmålet Torsby och där kommer jag bli upphämtad av någon lokal och oetablerad taxitjänst endast tar kontant betalning. Därefter ska jag leta nyckel någonstans inne på hotellets område, vilket består av ett antal byggnader där en utgör reception och en annan mitt enkelrum (för en person).
Det här blir ett litet äventyr. Men när man pratar med en värmlänning så är faktiskt ingenting omöjligt.