Klänningar, klänningar...

För ett år sedan (ja, inte på dagen för ett år sedan men motsvarande lördag) hade jag vid den här tiden gått och lagt mig på en luftmadrass i St Mikaelsskolan i Mora. Utmaningen var att åka Vasaloppet Öppet Spår dagen därpå och jag minns att den korta natten var trygg och drömmen fylld av sång... nä, så var det faktiskt inte alls, jag var jättenervös och drömde att jag försov mig.

I år halvligger jag i stället i framför Mello i soffan hemma i Öret. Det känns lite konstigt - AK och Marbe är i vanlig ordning på plats i Mora - men samtidigt väldigt skönt. Dagen har bestått av semletårta (både till för- och eftermiddagsfikat), löptur, mysig fika med A och sist men verkligen inte minst: underhållning av Fia och Ami, som är kvar i Örebro.

Leka Björnen sover; springa runt, runt i lägenheten; dansa till Små Grodorna; bada fötterna och därefter välta ut fotbadet; gå igenom innehållet i min handväska; låta mammas garderob agera utklädningslåda är bara några av dagens aktiviteter. Just det senare fick även mig så inspirerad att jag till Amis stora förtjusning började prova mina gamla balklänningar, som nyttjades flitigt under studietiden.

Tre stycken, och så min kusins klänning som jag lånade en gång, har burits under åren. Det är väl ett rimligt antal för en basgarderob? Fast Kronprinsessan har ju förstås fler...

Likt en modell ur Ellos postorderkatalog poserar jag här i min första egna balklänning, som syddes upp till min studentbal 2000.

Klänning nummer två införskaffades till KTH:s 175-årsjubileum. Herregud, kungen och drottningen var ju där!

Med en avslappnad arm på kakelugnsfrisen visas här den klänning som jag fick på min 23-årsdag och sedan bar på min egen diplomering 2005. Sedan dess har ceremonierna lyst med sin frånvaro. Fast vad är väl en bal på slottet...?

Det finns ett svart hål för alla högerhandskar

Lila naglar

Oavsett datorstrul så bara flyger dagarna iväg - och så har det blivit helg igen! Efter en god middag med E och S är det nu dags att krypa till kojs och på fridsamt sätt avsluta dagen med ett par sidor ur Den svenska modebibeln.

Dagens inledning var emellertid allt annat än fridsam (fast mina morgnar är i och för sig aldrig fridsamma, om man bortser från när jag sover). Stressad som alltid insåg jag att tiden sprungit iväg så till den grad att morgonpromenaden till jobbet fick stryka på foten till förmån för t-banan. Precis innan jag skulle gå hemifrån lossnade en nagel och - ja - det är ett i-landsproblem men nu bor jag i ett i-land och att ha en stympad omålad tumnagel när övriga naglar är mörklila är ingen hit.

Som den lösningsfokuserade person jag ändå är slängde jag snabbt på ett hyfsat lager lack och tänkte att det nog skulle hinna torka av fartvinden som borde uppstå på färden till t-banestationen. Väl på tåget plockade jag fram i.d-pudret för att fixa finishen (ett delmoment som med fördel kan optimera morgonrutinen genom att utföras på vägen till jobbet; i runda slängar ger det en till två minuter tillgodo) och konstaterade nöjt att jag styrt upp situationen och skulle hinna i tid till mitt stundande möte.

Som av en händelse tog jag sedan fram fickspegeln för att räta till ena linsen och upptäckte till min förskräckelse att jag hade nästippen täckt med mörklila nagellack! Inte litegrann, utan med gitarr och morrhår hade jag kunnat misstagits för en utklädd Klas Klättermus!

Panikartat började jag gnida bort färgen och lyckades faktiskt ganska bra, sånär som på några stänk och en, åtminstone för stunden, tilltufsad näsa.

I morgon ska naglarna förnyas. Det kommer inte bli tal om annat än fransk manikyr.

Underbara måndag

Denna veckans första dag har varit emot mig. Min dator på jobbet har varit konstigt ett tag och i fredags så slog något slint helt och allt hängde sig (något jag själv också var beredd att göra vid det laget...). Tills i dag hade emellertid datorn fått en liten makeover med ny programvara och defragmenterad hårddisk, och full av tillförsikt öppnade jag mina gigantiska excelfiler. Ingen förbättring. Ut med nypiffad dator, in med lånedator med utökad kapacitet. Samma elände. Jag svor högt för mig själv: "Är det mig det är fel på, eller??". "Ja, det är det", svarade min kollega torrt, men sarkastiskt, utan att ta blicken från sin egen dator.

När arbetsdagen började gå mot sitt slut valde fanskapet (datorn, inte min kollega) återigen att lägga av och efter återupplivningsförsök visade det sig att ingenting blivit sparat! Inte det jag sparat själv och ingen säkerhetskopia. Jag började uppgivet att packa ihop och besökte damrummet - bara för att upptäcka att jag hade svart behå under min ljusrosa skjorta! I all frustration hade jag fått upp temperaturen såpass att jag under eftermiddagen tagit av mig kavajen; något som i princip aldrig händer eftersom jag alltid fryser. Men plötsligt händer det, som det heter. Classy.

Nedslagen tog jag på mig jackan och mina två vänsterhandskar (varför lyckas jag alltid ta lika handskar?! Ja, tar jag "olika" så är det olika i den bemärkelsen att det är olika färg eller material, inte olika händer...) och traskade hemåt.

Efter en löptur i snön - det var tungt och jävligt - är nu frustrationen borta och humöret trots allt lite bättre.

Miss i nassen...

Jag är en utpräglad kvällsmänniska, eller snarare nattuggla. Jag gillar verkligen att komma hem såhär efter en trevlig kväll och liksom förlänga dygnet med lite mer hemmamys. Ta en kopp te, gå runt och fixa lite, lägga sig och läsa tills ögonen faller ihop - allt i vetskap om att i morgon ringer ingen väckarklocka, utan den nya dagen får börja när min dygnsklocka är redo.

Mitt biologiska jag är nog inställt enligt New York-tid. Varför bor jag inte där i stället?

Min engelsklärare sa alltid att man aldrig skulle ta med bilder utan relevans för texten; det var ju annars ett effektivt sätt att fylla ut de tre sidorna, eller hur långt man nu var ålagd att skriva. Den här bilden är dessvärre lite irrelevant men jag var bara tvungen att visa vilka fina ljus jag fyndade förra helgen: margaritaljus!

Skadad

Jag har gjort det igen. Slagit mig så att jag ser ut som ett brottsoffer. Den här gången var det emellertid inte mitt fel.

När jag i går morse (nåja, strax före kl 11) kom ned i t-banan för åka till kören, möttes jag av ett tjugotal nyavstigna finlandsfärjeresenärer som kom från Värtahamnen. Kön in till Pressbyrån ringlade sig lång men jag trängde mig smidigt in för att köpa en kopp kaffe (på det här stället kan man ta vip-kön, dvs ta sitt kaffe och slänga till butiksbiträdet en tjuga; inte utan att man känner sig rätt cool faktiskt). På väg ut från butiken fick jag en rejäl knuff in i dörrkarmen av en glad resenär med stor väska. Något omtumlad men ändå ganska oberörd gick jag på tåget och upptäckte att det uppstått en rejäl bula i pannan.

Förutom det stiliga i att ha ett horn i pannan, så är jag lite bekymrad över vad mina kollegor kommer tro när jag för andra gången dyker upp på jobbet med tydliga spår av kroppsskada...

Jag försökte fånga mina skador på bild men hur jag än bar mig åt så syns typ... inget. Men det ÄR en stor bula och det gjorde faktiskt ont!