Veckans dramatik

Det har varit en sjukt effektiv söndag. Först kyrkan, sedan jobb, sedan träning. Hade till och med planer på att ge mig på rullskidorna, men regn och mörker fick mig på andra tankar.

Lite sjukt var det även i torsdags, om än i annan bemärkelse. Jag gjorde nämligen mitt första akutbesök. Det var nu inte fullt så dramatiskt som det låter. Jag har slutat äta en blodtryckssänkande medicin (migränprofylax), eftersom den inte gav önskvärd effekt och fick benen att kännas tunga som bly. Utsättningseffekten blev då av förklarliga skäl att hjärtat hoppade ett par extra skutt, men när det hållit på hela dagen, så ringde jag till slut ansvarsfullt sjukvårdsupplysningen. Där rådde de mig att uppsöka akuten (visserligen förståeligt, ingen vill väl göra samma tabbe som sköterskan på SOS Alarm...). "Är inte det lite överdrivet?", frågade jag skeptiskt, varpå sköterskan irriterat upprepade precis samma sak igen.

Jag tog lydigt bussen till St Göran (vilket i sig var lite irriterande - ska man till akuten så ska man ju se till att vara sjuk nog för att få åka ambulans, eftersom det liksom ändå är inkluderat i akutavgiften... Men ok, jag har ju faktiskt både SL-kort och och frikort...) och förklarade situationen. Jag fick en massa sladdar och elektroder på mig, samt fick frågan om jag ville ha ett sk "sekretesskydd" (dvs, skulle någon kändistidning ringa och fråga om jag var där, så skulle det aldrig bekräftas). "Nä, det är inte nödvändigt", svarade jag nonchalant och tänkte att de troligtvis frågade för att jag antingen var väldigt lik någon kändis, eller kanske rentav hade en kändislik uppsyn. Min teori fick sig emellertid en törn när de även frågade Ragnar, född 1928 och i sängen bredvid, samma sak.

Nåväl, mitt hjärta var i fin form och jag fick åka hem en stund senare, en erfarenhet rikare.