Hemma efter trevlig middag och goda drinkar med E och S.
Kom dock på att jag ju glömt att skriva om senaste besöket hos min kompis sjukgymnasten. Jodå, jag kom dit, ombytt och klar, hade till och med tagit på mig en av mina fräschare träningströjor (AK gnäller alltid på att jag har sunkiga träningskläder; hon brukar således försöka förse mig med lite snyggare diton...).
Sjukgymnasten frågade om jag hade gjort mina övningar, vilket jag nog med bara lite dåligt samvete kunde säga att jag hade. Han bad mig demonstrera mina färdigheter, varpå jag började med mina övningar med gummibandet. Det första han påpekade var att jag svankade. Han instruerade att jag borde böja benen lätt och spänna rumpan. Jag tyckte jag lydde order, men när min vän (faktiskt) kände på höften/rumpan sa han återigen att jag skulle spänna. "Jag spänner ju!", utbrast jag. "Jaha", svarade han, "det märkte inte jag, det var ju illa".
Trots de återkommande förolämpningarna så har ändå sjukgymnasten börjat tina. Innan jag gick i torsdags slapp han fram ett litet leende och bad mig vara rädd om mig.
Han är barsk. Men jag tror han gillar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar