Lilla Esther har en studsmatta på tomten till huset på Gotland. En sådan studsmatta vet jag att jag kunde hoppa i all evighet när jag var i Esthers ålder, och var självklart villig att hoppa studsmatta med Esther och Asta Kanin.
Jag blev emellertid ganska snabbt varse att jag numera, 20 år senare, inte tillnärmelsevis kunde hoppa "i all evighet". Ansträngde mig rejält för att vara sällskaplig, men efter en timmes hoppande var det stopp. Inte ett hopp till. Inte någonsin. Dessutom kände jag mig full när jag gick ned från matteländet.
Fortfarande, två dagar senare, värker benen och jag inser att nedbrytningen har påbörjats.
Gotland, studsmatta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar