Aj! Var återigen duktig och gick och tränade (förkylningen var visst bara inne och gjorde ett gästspel) i dag.
Eftersom jag ändå är ganska så van vid att hänga på gymmet, så känner jag mig ändå ganska så cool när jag är där (eller nej - i mina fula träningskläder är det verkligen det sista jag är... men jag börjar ändå känna mig lite hemma).
Värmde upp på trappmaskinen, och efter en liten stund kom två rätt vältränade killar in i lokalen. Jag som vid det laget var klar med uppvärmningen avancerade vant till en av träningsmaskinerna.
"Kom igen tjejen, kämpa på", ropade en av killarna när jag talangfullt började trimma mina muskler. Killen fortsatte: "Alltså, lätta på tyngden och håll såhär", varpå han gestikulerade med armarna. "Och ta det låååångsamt", fyllde den andra i. "Bra hjärtat, gör 12 st nu; kom igen: 1, 2, 3... raaaaka armar, ända ned till ryggen, bra, fortsätt..."
Jag trodde jag skulle dö! Ok, jag kanske inte har världens koll på hur man exakt ska använda alla maskiner, men jag brukar liksom hålla på lite tills det känns jobbigt. Och att det gör ont dagen efter känns som en bra bekräftelse på att det gjort nytta.
Sedan blev det inga fler maskiner.
1) för att jag liksom inte hade suttit och skrivit det här nu, samt
2) för att jag heller inte ville råka ut för att göra bort mig på fler träningsredskap.
Love hurts. Liksom min arma kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar