Eftersom jag var såpass försenad till middagen med Kajsa och Johan, så lånade jag - på mammas inrådan - hennes cykel i kväll. Jag cyklade överallt, i ur och i skur, när jag bodde i den här staden, men oj - vad det måste varit länge sedan.
Det började med att jag hade sönder baklyset. På något vänster skulle eländet fästas på sadelhållaren, men innan jag kommit underfund med hur, så lyckades jag pilla sönder fästanordningen och det var helt plötsligt inte tal om att försöka få fast fanskapet på annat sätt än genom att klämma fast det på pakethållaren.
Efter att med någorlunda tillfredsställande resultat fått upp såväl cykellåset som kabellåset, var det dags att trampa iväg. Det var ett par år sedan jag cyklade och jag får väl skylla lite på att jag ännu inte aklimatiserat mig till kylan - men det var fruktansvärt jobbigt!
Jag trampade som en idot och flåsade som en hund - allt medan ögonen rann och kylan förvandlade mina örsnibbar till djupfryst blomkål. När jag så kom fram och mötte Kajsa och Johan, hälsade och kramades, så tittade Johan på min cykel och konstaterade nöjt:
"Vad bra att du också har cykel - då kan vi ju lika gärna cykla hem till mig"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar